Thåström i Eskilstuna

Vi fick inga biljetter till Cirkus och åkte till Eskilstuna istället. För att se Thåström. Inget dåligt val. Närmare och mindre. Det var kanske 20 år sen jag såg Thåström sist. Calle hade aldrig sett honom. Han ville mest göra mig glad. Tror jag. Och fan vad det var bra. Det kommer inte dröja 20 år till nästa gång. När vi gifte oss höll min kusin ett tal och sa att hon var lite förvånad. För när vi var små så var hon övertygad om att när jag blev stor skulle jag gifta mig med Thåström. SÅ stort och så barnsligt var det nog också. Det är den där rösten som går rakt in i blodet. Det första Calle sa när vi kom ut: Eva hade rätt, du borde ha gift dig med Thåström. Ha! Så jävla bra band också. Tungt. Mäktigt. Anders Hernestam ser ut som han ska somna ibland, men vilken power i ryggraden.

Frankenstein i Kärrtorp

Att Mary Shelleys roman Frankenstein har undertiteln "eller den moderna Prometeus" är en av få saker i ett ytterst sparsmakat programblad, som ger en ledtrådar in i Turteaterns uppsättning. Vem var Prometeus? En Titan som skapade människor av lera och klättrade upp till Olympen för att kunna ge dem eld. Jag kände inte till den här undertiteln, har inte läst Frankenstein eller sett någon av filmerna, men den gjorde sig påmind genom hela föreställningen när jag var och såg den i måndags. Vems eld är enligt honom själv den största i Sveriges? Vem avbildas som en Titan, fjättrad vid en klippa i Tegnerlunden? Jo, August Strindberg, med jubileumsår och allt.
I Turteaterns förra uppsättning, SCUM-manifestet, citerades ett av Strindbergs mest hårresande citat om kvinnor (och då finns det ändå rätt många att välja på) i programbladet. Jag gissar att uppsättningen av Frankenstein är en slags fortsättning. Ett annat Strindbergcitat är "En kvinnlig professor i matematik är ett elakartat och obehagligt fenomen - man kan t o m säga en ohygglighet; och att inbjuda henne till ett land som äger så många henne överlägsna manliga matematiker kan endast förklaras av svenskarnas artighet gentemot det kvinnliga könet." Apropå Sonja Kovalevsky. Vad har det med uppsättningen att göra? Jag vet inte riktigt. Men dramatikern Helena Granström är fysiker och matematiker.
Frankenstein är i uppsättningen en kvinna, gestaltad av Andrea Edwards, i klassisk kvinnlig vetenskapsmannaklänning a la Marie Curie. Monstret är också en kvinna och ser ut som ett misshandlat traffickingoffer. Och så finns den den lerfärgade bergsbestigaren, på plats uppe på klippan redan från start. Också detta en kvinna.
Det hänger stora stycken av kött på scenen. Tydliga revben, sånt som gud kan göra kvinnor av. Det finns en bur och en brits på vilken man kan duka till middag (vin och kött serveras, kropp och själ?) eller bli lobotomerad. Monstret bränner sig på elden, eller i alla fall på en strålkastare. Publiken får elden i ögonen, i alla fall strålkastarna eller om det är själva Upplysningen.
Vad betyder det? Jag vet inte. Det är svårtolkat. Mina associationer löper amok. Jag sätter en hand över pannan för att skugga mina ögon. Så otroligt störande det måste vara att spela för en publik som måste slå ner blicken. Ljussättningen hindrar mig från att lyssna på vad som sägs. Hur ser vår samtid ut frågar sig regissören Carina Ehrenholm i programbladet? Naturligtvis som så att kvinnan kan vara både offer och förövare. Forskare och bergsbestigare. Och så kan hon fortplanta sig utan vidare inblandning från mannen, som Valerie Solanas påpekade. Skapa eget liv. Fira Strindbergsåret, helt utan August.

Det fria skolvalet

Hela familjen var igår inbjudna till informationsmöte på Sofia skola inför höstens skolstart. Det handlar om barn födda -06 som till hösten ska börja i förskoleklass. Sofia Skola är en stor, kommunal skola på Södermalm i Stockholm med elever från 6-årsverksamhet ända upp till årskurs 9. Sedan gammalt har skolan dåligt rykte, särskilt på högstadiet. Problem med droger och småkriminalitet är inget man vill tala högt om den dag då de SMÅ barnen ska värvas. Utanför var MARSCHALLER tända i vintermörkret och i klassrummen bjöds 5-åringarna på SEMLOR och FESTIS. Elever ur åk 8 skulle vara barnvakter medan föräldrarna skulle få information i aulan. Inbjudningskortet med BALLONGER hade suttit på kylskåpet i flera veckor. Det gick inte att missa vilken TREVLIG skola det här var.

Uppe i aulan var det POWERPOINT och vittnen ur föräldrastyrkan som la ut texten om att allt är FANTAASTISKT. Vi gör till exempel UTFLYKTER och har en egen KOCK! I en dryg timme lanserades Sofia skolas förträfflighet. Man sa ingenting om problemen i åk 4, där eleverna slutar i så hög takt att man nu slår ihop två klasser till en för att så få elever vill gå kvar. Man kallade personalen allmänt för pedagoger, istället för att tala om hur många som är lärare och hur många som är fritidspedagoger. Hur många eller hur stora förskoleklasserna väntas bli kan ingen svara på. Eller det här med att man inte har tillräckligt med toaletter för antalet barn och att barnen mår så dåligt av att använda dem att de kissar på väggarna. Man lämnade inte ens tid till allmän frågestund inför öppet auditorium. Inte kunde väl någon förälder tänkas ha en fråga som var intressant för alla. Eller tänk om det skulle krypa fram någon fråga med ett uns av kritiskt tänkande i sig. Frågor fick man ta i mindre grupper på den guidade turen genom de FRÄSCHA lokalerna. Man skulle kunna tro att konceptet var importerat från Nordkorea. Kritik? Nejnej, det finns ingen. Rektorn brukar själv sjunga ett eget solo i kyrkan på skolavslutningen. TREVLIGT VA??

En "pedagog" stod i ett klassrum och sa på ett ungefär "det finns ingenting som talar för att små grupper är bättre än större. Det kan hända att enstaka händelser får orimligt stora proportioner i små grupper" Vi som redan haft ett barn i Sofia skola i några år vet att de inte är blyga för att proppa klasserna fulla med ungar. Vi vet att också att man inte får några svar alls när man tar upp frågor om genusarbete och hur man konkret jobbar för att följa skollagen vad gäller jämställdhet. Svepande svar om likabehandling.

Det ska sägas att barnet som nu går i tvåan tycker mycket om sin skola, sin lärare och sina kamrater. Vi vet att vi har haft en enorm tur som fått just den läraren vi har, som gör ett enormt arbete med 26 elever i klassen, varav vissa med särskilda behov. Och det finns massor av bra folk i personalstyrkan på Sofia skola, såväl bland fritidspedagoger som lärare. Men skolledningen kör en obehaglig stil. Och att vi skulle ha ett VAL, det är så mycket bullshit som det kan bli. Vi tillhör upptagningsområdet och ska vara TACKSAMMA för att vi får lämna våra barns skolpeng till bakelser och enhetliga luvtröjor.

Adolf och Rudolf

Jag har en son som är 5 år och mycket blyg. Han tycker inte om att göra fel och är rädd för hundar och gubbar som skäller. Lekkamrater är han skeptiskt till, trots att det ofta är andra små barn som vill leka med honom. Man kan åka bil en hel dag med honom och han vet hela tiden vilken hastighet som gäller enligt trafikskyltarna. Om man kör för fort säger han till.
Men om någon i familjen säger till honom av någon anledning, om han har gjort något fel, typ raserat sin systers legotorn eller så, svarar han bara; Det var inte jag, det var Adolf.

Adolf finns bara i fantasin, men han är fin. Allt dåligt som händer i familjen skyller vi numera på Adolf. Ingen behöver ta på sig skulden. Alltid är det Adolfs fel

Det har blivit diskussioner på dagis, de andra barnen hävdar att Adolf inte finns. Detta gör min son förkrossad. Adolf är min bästa vän, säger han. Efter många diskussioner är det numera accepterat att säga att Adolf är en låtsaskompis. Bara vi ibland firar Adolfs födelsedag. Det gör vi genom att baka kladdkaka och äta framför TVn en vanlig måndag. Adolf fyller år lite oftare än andra.

Nu efter julhelgerna har det plötsligt bevisats att Adolf ändå finns i verkligheten. Beviset för detta är att Adolf också har en låtsaskompis. En egen. Och det skulle inte Adolf ha kunnat hitta på om inte Adolf fanns. Eller hur, mamma?
Adolfs låtsaskompis heter Rudolf, döpt efter tomte-renen.

Allt detta prat om Adolf och Rudolf. Min son är slående lång och blond, en riktigt arisk typ. Undrar när jag kommer börja hyssja honom på bussen? Och om det visar sig att Rudolf också har en låtsaskompis skulle jag inte bli förvånad om han kanske heter Hermann eller Heinrich.

Träd faller

Det var ett jävla tjat om den där eken. Absolut, jag håller med om det. Och så gick det som det bara kunde gå. De tog de ner den. Trots att en arborist på TV4 utalat sig och sagt att en sån ek har samma betydelse för en arborist, som en seriemördare har för en kriminolog. Que? JO, så sa han faktiskt.
Men tjänstemannabeslut var fattat. Ek ner alltså. För den prestigeladdade spårvagnens skull, fast de sa att det var för att det kunde vara farligt för folk om den stod kvar. Det är möjligt. Frid över ekens minne.
Men då skulle jag vilja tipsa om skogarna här i kring stan. Har ni sett dem? Där finns jättemånga träd. Farligt många faktiskt. Och en del av dem är ruttna också. Jag vet det, för jag har varit där. Jag och min son satt på en mossig stubbe ute vid Hellasgården och snackade lite om livet i söndags. Plötsligt hörs ett väldigt brak som får till och med trattkantarellerna att galoppera i vild panik. Ett gammal rutten fura faller. Rätt framför ögonen på oss. Grenarna sopar ner min mössa över nästippen. Jag kan tömma barr ur fickorna sen. Sonen blir träffad på armen. Hastigt samlade vi ihop matsäcken och gick i rask takt ner till bilen och satte oss i säkerhet i den.
Båda barnen övertygade om att de nu lärt sig en viktig läxa och aldrig mer bör sätta sin fot i skogen. Så nära döden kändes det, som att vi hade varit. Och då var det ändå inte storm eller så. En vanlig dag i skogen bara. Och inte är det folktomt där ute, tro inte det. Horder av joggare, hundägare och svampplockare, som helt aningslöst beger sig ut i klorofyllen. Som luras in i skogen av till synes trygga grusade stigar. Men träden står tätt längs kanterna. Och de faller utan förvarning. Som seriemördare.

Smart att vara dum?

Denna vecka har det snurrat en hel del klipp med Kurt Olsson. På förekommen anledning.
Jag ska ärligt säga att jag inte förstod att uppskatta honom under hans storhetstid på 80-talet. Men nu ser jag den. Han gör parodi på Marcus Birro ju! Innan Marcus Birro fanns. Jo han fanns kanske på nåt dagis eller så, men inte som den förvisso varmhjärtade, men samtidigt omoderne, självupptagne och småkorkade medietönt som vi nu älskar att håna.
Nej, jag vill inte smäda en nyss avliden. Men är inte likheten slående? Till och med dialekten är samma.
Hur kunde den charmerande satiren föregå verkligheten? Snacka om att vara före sin tid.
Eller är det Kurt Olsson som har format den bild Marcus vill ge av sig själv? När Marcus som barn drev omkring i Göteborgstrakten var Kurtan en folkhjälte. Marcus förstod, så gör man för att bli älskad av massorna. Folket älskar en som de uppfattar som lite dummare än de själva. Jfr Carola, Lill-babs, Johan Elmander, Maria Montasami etc, etc, forever etc.

SCUM-manifestet

En mulen tisdag i november. Ett febrigt barn. Kombinationen är inte så dum. Det blir te och kakor och pyssel. Mamma måste blogga lite bara.

Samma år som jag föddes skrev Valerie Solanas en text som heter SCUM-manifestet. FÖrkortningen står för Society for cutting up men. Den spelas just nu som teaterföreställning på Turteatern i Kärrtorp.
Texten är en rasande, aggressiv och väldigt underhållande uppgörelse med patriarkatet. Skriven av en som sett det från dess fulaste, hänsynslösaste och grymmaste sida. Solanas var bl a forskare, prostituerad och sköt så småningom Andy Warhol. Läs Sara Stridsbergs Drömfackulteten = Asbra.
Nu har den här teaterproduktionen retat upp en massa svenska män. Nu räcker det, säger de. Nu har feministerna gått för långt. De är komiska på något sätt. Och tragiska. Lite skämtsamma mordhot och motdemonstrationer har hittills presterats. Och paralleller har dragits mellan Solanas Hitler och Breivik.

Igår gjordes i alla fall en solidaritets-läsning av SCUM-manifestet, av en väldig massa kvinnor runt om i landet. För att visa att vi står på Turteaterns sida. Det vill säga på det rättfärdigas sida. Kärlekens sida. Den som vänder sig mot den aggressiva och våldsamma tonen i manifestets titel, bör börja med att läsa hela manifestet. Gärna med Stridsbergs intelligenta förord. Därefter fundera på de aggressiva och våldsamma sidorna av patriarkatet. Sen kan vi snacka.

För egen del hade jag begränsat med utrymme på den stand up-klubb där jag hade ett gig i går kväll. Men jag tog några minuter och använde dem väl. Jag drog fullkomligt ner den stämning som rådde. Den som anses vara den korrekta på en stand up-klubb. Den obekymrat och högljutt skrattande. Ofta åt föraktfulla, gamla och osmarta skämt. Jag läste inledningen till manifestet och en liten bit till.

Det var stort att tänka på att samma text lästes på så många håll i landet samtidigt.
Läs SCUM-mainfestet. Och gå på Turteaterns föreställning. Det tänker jag göra.