kan aldrig göras om igen. Det är både njutbart och pirrigt. Allt man gör kan man bara göra för första gången en enda gång. Sen får man stå ut med sina erfarenheter. Och erfarenhet växer till rutin och rutin slår över i enformighet. Man får akta sig för det.
Även om man inte är oskuld längre så kan man ju försöka behålla något av sin oskuldsfullhet. Det här är min första gång som bloggare och jag har en nybörjares obeslutsamma prestationsångest lurande i delete-fingret. Varför ska jag börja med det här? Vad ska det vara bra för? Kommer det att synas på mig? Kommer jag att ha den där nybloggade blicken? Vad vill jag med att blogga? Ingen aning faktiskt. Just idag vill jag bara se att det funkar. Det är kanske alltid huvudfokus den första gången. Så får man slipa på förmågan vartefter.
Vad som händer sen får framtiden som vanligt utvisa. Stackars framtiden, vad den måste vara trött på det. Jag hoppas väl att nåt storslaget ska hända. Att Horace ska kliva ut till pressen och säga; årets nobelpris i litteratur har tilldelats bloggaren Agneta Wallin... Äntligen, ska Gert utbrista. Det är bara det. Typ. Att jag ska bli rik och berömd och älskad. Eller bara lite glad kanske. Klart att inte världen ropar efter ännu en självupptagen bloggare. Istället sitter miljoner bloggare och ropar efter världen. Nu är jag en av dem. Jag ger mig ut på banan i alla fall. Tror att det har med min oskuldsfulla läggning att göra. Vi hörs!
