I kväll är det premiär för I elfte timmen i SVT. I går kunde man läsa på DN Kultursöndags framsida "Peter Settman återupplivar den politiska satiren." Jag förväntar mig inte att DNs rubriksättare ska känna till precis hela den politiska humorscenen. Det är bara så långtråkigt med kändisfixeringen. Peter Settman säger i intervjun: "Jag har alltid dragits till utmaningar. Nu vill jag åt mixen där man blandar humor med ett seriösare anslag." Det låter som ett pionjärt hjältedåd. Man ser framför sig hur Peter, ensam och oövervinnerlig, ska bestiga satirberget från den branta sidan, släpandes hela det avtrubbade svenska folket efter sig, för att väl på toppen väcka Tage Danielssons ande till liv med sin seriositet.
Humorklubben Lobbyn som jag driver på Kulturhuset tillsammans med Erik Löfmarck och Lasse Nilsen tilldelades juryns hederspris vid Svenska Stand up-galan i lördags. Sedan i våras (vad gjorde Peter Settman i våras, Dansbandskampen?) har vi mixat humor med ett seriösare anslag. Dessutom har vi fått mycket medial och personlig uppmärksamhet för detta. Så vi har förvisso inget att klaga på. Och jag är naturligtvis glad om jag på något sätt har kunnat inspirera Peter Settman (det är väl han som bestämmer över TV i Sverige?) att göra programmet och jag hoppas så himla mycket att det ska vara riktigt, riktigt bra och att det vågar vara politiskt. På riktigt. Det jag vänder mig mot är beskrivningen av verkligheten.
Det här landet är fixerat vid mainstream. Alla ska med hela tiden. Talar man om humor så ska man bara tala om humor som alla känner till. Inte om advantgardet. Det kan såra någon. Någon kanske får en känsla av underlägsenhet. Jag håller med om Annika Lantz analys i artikeln i DN. I Sverige får man ingen cred för att vara påläst. Nej och inte betalt heller vill jag tillägga, eftersom jag är både påläst och underbetald. Här får man betalt om man är drängig. Man börjar med att vara drängig, sen när man har blivit tillräckligt känd, då har man mandat att visa sig från sin seriösa sida. Jag hoppas extremt mycket att Annika Lantz ska lysa i I elfte timmen.
Två frågor återvänder: Journalister i allmänhet har två generella vinklingar på sin beskrivning av genren stand up. Det saknas kvinnor och det saknas politik. Jag säger inte att de har fel. Samtidigt som jag håller med om båda analyserna, så är jag en representant för båda sakerna. Jag är en politisk kvinna som arbetar med humor. Ibland får jag en stark känsla av att det är mig de väntar på. Men det är det inte. Erfarenheten visar att det är det inte.
Nu kan det ju vara att jag helt enkelt inte är tillräckligt bra. Det är en möjlighet som jag står ödmjuk inför. Men jag har självkänsla nog och tillräcklig kunskap om branschen för att se hur mina tankar, idéer, ordval, formuleringar, analyser levereras först av mig och därefter av någon som folk i allmänhet känner till. Ofta en man. Det är det som gör mig irriterad. Rollen som musa intresserar mig inte.
Har du en scen till mig Marie Louise Ekman? Jag är den smartaste och roligaste människan i Sverige.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar