Advent som i Österrike

Vi skulle ner i källarförrådet och rota fram lite julpynt, mina barn och jag. Det äldre barnet, S, hade så hög feber att det inte ens ville äta lussebullar, medan det yngre barnet, M, var så piggt att jag börjat fundera på vilken bokstavskombination det sorterade under. Barnens far traditionsenligt i Österrike för att slipa till carvingskären inför säsongen. Så denna utflykt ner i källaren var det bästa jag kunde hitta på för att fördriva -10°C-dagen.

Vi har väl som de flesta rätt trångt i källarförrådet och det tog ett bra tag för mig att få fram den rätta kartongen. Jag hittade en fårfäll som jag la ut på golvet utanför, där det sjuka barnet kunde ligga och vila utan att frysa ihjäl. Bokstavsbarnet skuttade muntert omkring i källargångarna medan jag svarade ofokuserat på reflektionerna.

-Jag låser in dig nu mamma!

-Ja, det blir bra.

-Då är du min fånge och kunde aldrig mer komma ut.

-Ok, vilken bra idé.

-För du hade varit lite busig och det var dags att du lärde dig.

-Japp, det var det verkligen. Kan du bara komma hit och ta emot? Den är inte tung.

Jag stod äntligen med julpyntskartongen i armarna, medan höften stöttade upp en vinglig trappstege som, om den föll, skulle få hela det uppstaplade balkongmöblemanget att falla i huvudet på mig.

-Men jag har låst in dig?

-Va?

-Jag har ju sagt det. Du måste lära dig att lyssna på mig ordentligt.

Så var det. Källarförrådet låst utifrån och mamman fast därinne med ett gäng tomtar.

-Det är mycket Österrike nu, skämtade jag helt meningslöst eftersom inget av mina barn hade möjlighet att förstå vilken rolig mamma de hade trots den nödställda situationen. Jag började skratta det stora knas-skrattet.

7-åringen blek som snö greps snabbt av förtvivlan och började gråta. Vi lirkade med nyckelknippan genom ståltrådsgrinden, men hänglåset satt svårt och mina händer var ohjälpligt för stora. 4-åringen började inse allvaret i sin gärning och tårarna steg till översvämning.

-Men jag kommer att skriva brev till dig mamma. Så att du inte glömmer bort vem du är.

Den feberdarriga S reste sig tappert och tog sig ut i trapphuset för att knacka fram nån granne som kunde hjälpa oss. M tog fårfällen och gick längst in i källargången.

-Jag håller mig undan här borta, så att ingen förstår vad jag har gjort.

10 minuter gick innan S kom tillbaka och konstaterade med andfådd frossa att ingen var hemma. Vi övervägde möjligheten att gå till någon granne i en annan port, men minus tio ute och plus 39 i den lilla kroppen och inga ytterkläder gjorde att vi avstod. En tunn röst ur källargångens dunkel:

-Mamma, kan du se mitt lilla finger som vinkar här borta?

-Ja, passa på och vinka så länge du kan... I Österrike är det vanligen föräldern som har tillgång till låset.

S samlade sina sista krafter och tog sig upp i vår lägenhet på 6 trappor för att leta reda på min mobil och se efter om vi hade några levande ljus som stod och brann. Jag började räkna hur många timmar det var kvar till 23.45 när planet från Österrike skulle landa; kanske skulle vi överleva. Samtidigt ropade jag då och då ut i det ekande trapphuset.

-Hallå? -Hallå? Jag behöver hjälp här nere! Finns det någon som hör mig?

-Jag hör. Jag är inte kissnödig heller, bara så att du vet, uppmuntrade den lilla rösten i mörkret.

Småningom gick ett par förbi utanför och efter viss tvekan förstod de att jag inte var en galning och kom och hjälpte mig.

-Nämen oj då, har du låst dig inne, sa de och innan jag hann svara jublade M fram ur skuggorna:

-Ja, hon har låst sig inne! Hon har låst sig...

Väl uppe i lägenheten föll vi alla tre ihop i en trasslig hög och somnade framför TV:n och Faraos cigarrer. Tomtarna fick stå kvar i källaren.