Prata om blottare

Koljonen-effekten! Vilken grej. Fascinerande. Rörande. Upprörande.
Jag har inte så mycket att komma med, men man vill vara del av vågen.
Jag har råkat ut för två blottare in mitt liv. Fast kanske är det fel att kalla dem blottare. Men lite äckliga var de i alla fall. Fast artiga. Och blyga. Och i någon mån lyckades de båda med sitt syfte att inkräkta på min frihet. Framför allt har jag aldrig kunnat glömma någon av dem.

Den artige var en man i 20+ åldern på T-bane-stationen Ropsten när jag själv var 19. Jag och min kompis satt inne i vagnen och väntade på att tåget skulle gå. Tvärs över gången satt killen. Så klart kände vi att han tittade, jag antar att vi gillade det. Vi hade väl fönat håret, det var 80-tal. Men så rätt som det var lutade han sig fram åt vår håll och frågade:

- Är det ok om jag sitter här borta och smeker mig själv?

Vi reste oss omedelbart upp och jagade ut ur vagnen och satte oss i nästa. Utan kommentarer. Inte ett ord sa vi. Uppspärrat stirrade vi på varandra. Kom han efter oss? Var detta en våldtäktsman? När tåget började rulla skrattade vi hela vägen till Östermalmstorg.

Den blyga blottaren stod och såg skärrad ut i snåren på Långholmen en solig sommardag. Med händerna nerstuckna i sin mörkblå trench och såg han lite för mycket ut som en kliché, för att man skulle tro att han var på riktigt. Jag och en kompis gick uppe på Västerbron och kunde inte låta bli att titta dit. Vad var det där? När han ser att jag tittar efter honom tar han ett steg ut ur busken och öppnar rocken. Men han visar inte upp sin egen kuk utan en blåådrig jättedildo. Vi var inte vidare lättskrämda utan stannade vid räcket och ropade något nedsättande. Han dröp av inåt Långholmen med skamsen blick. Han såg definitivt ut att ha passerat såväl nollnings- som svensexeålder, gissningsvis 50+. Men vad vet jag? Kanske var det tänkt som ett skämt. Men det spelar egentligen ingen roll. Om syftet var att driva med blottare så borde väl inte vi ha blivit inblandade.

Men förklara psykologin bakom detta?