Att skämta om vad som helst?

Får man verkligen det? Ämnet kom upp vid olika tillfällen under ett par dagar på klubbscen i Skåne. Boring. Vem förbjuder någon? Ingen. Man får skämta om vad som helst. Däremot gör man inte det. Det tycks vara en icke-fråga. I Sverige skämtar man gärna och ofta om utvecklingsstörda, handikappade, misshandel av barn, drogberoende, alkoholister, fetma, feministers bristfälliga sexliv, sex i allmänhet, åldringar, onani, homosexuella, gud, kungen, personer med lågt IQ, invandrare, etnicitet, porrsurfning. För att bara rabbla några ämnesval där dörren står på vid gavel. Fritt fram, inga problem så länge vi talar om klubbar. De flesta censurerar nog delar av materialet på firmagigen.
Så vill man hitta ämnen som verkar vara tabu, att döma av deras marginalisering, vill man verkligen vara speciell och radikal då ska man skämta om förvaltningsmoms, jordbruksstöd och utrikesdepartementet. Typ.

Skånetur

Drar runt i Skåne några dar och återförenas med Skåningen i mig. Känner mig hemma i den här ostyriga känslan av att man när som helst kan börja skolka och dra till Köpenhamn och bli full på absint. Oslipat i Malmö kan vara min favoritklubb i Sverige. Nu pågatågar jag mig mot kusinen i Rydebäck för att titta på ett hus vid havet. (hav och hav, jag vet, men hon säger så, men det är Öresund hon pratar om) Sen pendlar jag tillbaka över åkrarna till Lund. Prick-prick kan vara min favoritklubb i Sverige. Den drivs bl a av Erik Börén som blev rolighetsminister på Kulturdepartementet igår. Lobbyn kan vara min favoritklubb i Sverige.

Minskat stöd för monarkin

är en uppmuntrande rubrik i dagens DN. Bara 56 % vill behålla monarkin. Analysen som görs är samma som Aktuellt la fram i 21-sändningen igår. Det sägs kunna bero på Victorias planer på att gifta sig med "en man av folket". Hmmm... Eller så har det att göra med överexponering. Man blir tvångsmatad med nyheter om den där bidragsbeoende dysfunktionella familjen så ofta att man tröttnar.

Eliten vs Bibelbältet

I kväll spelas första finalmatchen i ishockeyns elitserie hemma på Hovet. Djurgården tar emot HV71. Blir ni inte spontant upphetsade? Det blir jag. Och är man ingen sportnörd kan man se saken så här: HV71 kommer från Jönköping eller alltså de centrala delarna av Bibelbältet. Hägglunds hembygd, ni vet där folk är som folk är mest utan att bry sig om vad eliten tycker. Det är dem vi ska ta emot här i Kungliga huvudstaden för att visa dem hur vi ser på verkligheten. Verkligheten sitter i sarghörnen och den är offensiv och hård som Harry. Det är konstigt att HV71 vill spela och tillåts spela i något som heter Elitserien över huvud taget. Men det är klart att så ser inte Bibelbältorna på saken, inom idrotten är det ok med elit, men Gud Förbjude det inom Kulturen. Då är det så exkludernade. På Hovet 19.30, ni hör själva hur Kungligt det låter. Även för en republikan.

Kristianstad

Jag vet mer om Kristiania än om Kristianstad. Har googlat till mig kunskapen att både Elisabeth Tharras Wahlberg och Gellert Thamas är bördiga från staden mer vet jag inte. Mer än att jag ska diskutera den förda bostadspolitiken i kommunen med en sosse som heter Helene Fritzon och som inte är släkt med Fritte Fritzon i Malmö. Jag undrar om Tharras och Thamas har något med varandra att göra. Thamas har jag bott granne med, försöker komma på om inte han har utmärkt sig som arg granne i tvättstugan någon gång men det är blankt. Har för mig att han bröt benen ofta. Hmmm.... Undrar om jag ska ta upp det.

Bostadspolitik

Sitter och förbereder turné med Hyresgästföreningen som har premiär i Malmö i morgon. Vi ska diskutera bostadsbrist med politiker och ungdomar i 11 städer fram till valet. Jag är med i egenskap av politisk komiker. Det var längesen jag inte hade någonstans att bo, fan vad jobbigt det var. När jag flyttade hemifrån första gången fick jag låna ett rum av Martina medan hon var bortrest, mot att jag tog hand om hennes katt. Fast när jag flyttade in hade katten fått ungar så det var 4 katter. De var sjukt svåra att få ut ur rummet varje kväll, för jag kunde bara bära en i taget. Och varje gång jag gick ut genom dörren smet någon tillbaka in för de var vana att sova med Martina i sängen. Men jag var lite rädd för de där hungriga katterna som bajsade i duschen. Och så delade hon lägenhet med en kille som jag inte kände. En gång låg han och sov utanför ytterdörren och det gick inte att väcka honom och det gick inte att öppna dörren för han var för tung. Jag var nog mer på Riche än hemma den där tiden.

Lappland

Hemavan. Storuman. Kommunen som levererat tuffa människor som Heidi Andersson och Anja Pärson. Och nu har jag gått och gömt mig på hotellrummet... Vilken tunnis jag är.
Har just kört Påskaftonsgig här. Publiken djupt försjunken i sina soffkuddar och förborgade bakom korslagda armar. Man har ju hört en rad historier om gig i Norrland, där artisten drivs mot suicidala tendenser pga tystnaden. Och hur publiken efteråt kommit fram och tackat och sagt att så roligt har de aldrig haft förr.
Ja, om de hade roligt eller inte vete fan ärligt talat. Det fanns de som kom jagande efter mig för att hävda det när jag gick. Men faan vad tysta de var. Utom barnen som sprang omkring och gjorde strömhoppsformationer. Jag snackade på min halvtimme bland lågmälda fnissningar. En gång gjorde jag en lång paus för att inte stressa upp mig av situationen. Jag behövde tänka och andas och orientera mig i bombningen. Eftersom jag inte visste vad jag skulle säga sa jag; "äh, jag tar en klunk vatten". En röst ur publiken; "Ja, gör det". Inte hånfullt, inte medlidsamt, bara glatt bifallande. Koncentrationen var på topp, men varför är de så blyga? Varför vill man inte dela med sig?
Människor är spännande. Nu går jag och tar en öl. Tufft. Glad Påsk.