Prata om blottare

Koljonen-effekten! Vilken grej. Fascinerande. Rörande. Upprörande.
Jag har inte så mycket att komma med, men man vill vara del av vågen.
Jag har råkat ut för två blottare in mitt liv. Fast kanske är det fel att kalla dem blottare. Men lite äckliga var de i alla fall. Fast artiga. Och blyga. Och i någon mån lyckades de båda med sitt syfte att inkräkta på min frihet. Framför allt har jag aldrig kunnat glömma någon av dem.

Den artige var en man i 20+ åldern på T-bane-stationen Ropsten när jag själv var 19. Jag och min kompis satt inne i vagnen och väntade på att tåget skulle gå. Tvärs över gången satt killen. Så klart kände vi att han tittade, jag antar att vi gillade det. Vi hade väl fönat håret, det var 80-tal. Men så rätt som det var lutade han sig fram åt vår håll och frågade:

- Är det ok om jag sitter här borta och smeker mig själv?

Vi reste oss omedelbart upp och jagade ut ur vagnen och satte oss i nästa. Utan kommentarer. Inte ett ord sa vi. Uppspärrat stirrade vi på varandra. Kom han efter oss? Var detta en våldtäktsman? När tåget började rulla skrattade vi hela vägen till Östermalmstorg.

Den blyga blottaren stod och såg skärrad ut i snåren på Långholmen en solig sommardag. Med händerna nerstuckna i sin mörkblå trench och såg han lite för mycket ut som en kliché, för att man skulle tro att han var på riktigt. Jag och en kompis gick uppe på Västerbron och kunde inte låta bli att titta dit. Vad var det där? När han ser att jag tittar efter honom tar han ett steg ut ur busken och öppnar rocken. Men han visar inte upp sin egen kuk utan en blåådrig jättedildo. Vi var inte vidare lättskrämda utan stannade vid räcket och ropade något nedsättande. Han dröp av inåt Långholmen med skamsen blick. Han såg definitivt ut att ha passerat såväl nollnings- som svensexeålder, gissningsvis 50+. Men vad vet jag? Kanske var det tänkt som ett skämt. Men det spelar egentligen ingen roll. Om syftet var att driva med blottare så borde väl inte vi ha blivit inblandade.

Men förklara psykologin bakom detta?

Advent som i Österrike

Vi skulle ner i källarförrådet och rota fram lite julpynt, mina barn och jag. Det äldre barnet, S, hade så hög feber att det inte ens ville äta lussebullar, medan det yngre barnet, M, var så piggt att jag börjat fundera på vilken bokstavskombination det sorterade under. Barnens far traditionsenligt i Österrike för att slipa till carvingskären inför säsongen. Så denna utflykt ner i källaren var det bästa jag kunde hitta på för att fördriva -10°C-dagen.

Vi har väl som de flesta rätt trångt i källarförrådet och det tog ett bra tag för mig att få fram den rätta kartongen. Jag hittade en fårfäll som jag la ut på golvet utanför, där det sjuka barnet kunde ligga och vila utan att frysa ihjäl. Bokstavsbarnet skuttade muntert omkring i källargångarna medan jag svarade ofokuserat på reflektionerna.

-Jag låser in dig nu mamma!

-Ja, det blir bra.

-Då är du min fånge och kunde aldrig mer komma ut.

-Ok, vilken bra idé.

-För du hade varit lite busig och det var dags att du lärde dig.

-Japp, det var det verkligen. Kan du bara komma hit och ta emot? Den är inte tung.

Jag stod äntligen med julpyntskartongen i armarna, medan höften stöttade upp en vinglig trappstege som, om den föll, skulle få hela det uppstaplade balkongmöblemanget att falla i huvudet på mig.

-Men jag har låst in dig?

-Va?

-Jag har ju sagt det. Du måste lära dig att lyssna på mig ordentligt.

Så var det. Källarförrådet låst utifrån och mamman fast därinne med ett gäng tomtar.

-Det är mycket Österrike nu, skämtade jag helt meningslöst eftersom inget av mina barn hade möjlighet att förstå vilken rolig mamma de hade trots den nödställda situationen. Jag började skratta det stora knas-skrattet.

7-åringen blek som snö greps snabbt av förtvivlan och började gråta. Vi lirkade med nyckelknippan genom ståltrådsgrinden, men hänglåset satt svårt och mina händer var ohjälpligt för stora. 4-åringen började inse allvaret i sin gärning och tårarna steg till översvämning.

-Men jag kommer att skriva brev till dig mamma. Så att du inte glömmer bort vem du är.

Den feberdarriga S reste sig tappert och tog sig ut i trapphuset för att knacka fram nån granne som kunde hjälpa oss. M tog fårfällen och gick längst in i källargången.

-Jag håller mig undan här borta, så att ingen förstår vad jag har gjort.

10 minuter gick innan S kom tillbaka och konstaterade med andfådd frossa att ingen var hemma. Vi övervägde möjligheten att gå till någon granne i en annan port, men minus tio ute och plus 39 i den lilla kroppen och inga ytterkläder gjorde att vi avstod. En tunn röst ur källargångens dunkel:

-Mamma, kan du se mitt lilla finger som vinkar här borta?

-Ja, passa på och vinka så länge du kan... I Österrike är det vanligen föräldern som har tillgång till låset.

S samlade sina sista krafter och tog sig upp i vår lägenhet på 6 trappor för att leta reda på min mobil och se efter om vi hade några levande ljus som stod och brann. Jag började räkna hur många timmar det var kvar till 23.45 när planet från Österrike skulle landa; kanske skulle vi överleva. Samtidigt ropade jag då och då ut i det ekande trapphuset.

-Hallå? -Hallå? Jag behöver hjälp här nere! Finns det någon som hör mig?

-Jag hör. Jag är inte kissnödig heller, bara så att du vet, uppmuntrade den lilla rösten i mörkret.

Småningom gick ett par förbi utanför och efter viss tvekan förstod de att jag inte var en galning och kom och hjälpte mig.

-Nämen oj då, har du låst dig inne, sa de och innan jag hann svara jublade M fram ur skuggorna:

-Ja, hon har låst sig inne! Hon har låst sig...

Väl uppe i lägenheten föll vi alla tre ihop i en trasslig hög och somnade framför TV:n och Faraos cigarrer. Tomtarna fick stå kvar i källaren.