Tydligen har jag varit lite utbränd bara. Inget att bråka om. Kan hända vilken vem som helst. Särskilt kulturarbetare med osäkra villkor. Vi är så himla känsliga. Ibland bara skriker och gråter vi och tycker synd om oss själva. Helt hopplöst. När vi egentligen bara borde klippa håret och skaffa oss ett jobb som kunde bidra till bruttonationalprodukten.
Det enda jag orkade ta mig igenom i helgens DN var Bengt Ohlssons dödströtta suck över Stina Oscarssons inlägg om kulturen i Aftonbladet. Hittar inte den på nätet för länkning och här hemma ligger den i pappersinsamlingen. Men i alla fall. Han känner sig så gammal säger Bengt. Med anledning av att Stina Oscarsson vågar/orkar väga den fria tanken mot tillväxten. Jag känner likadant. Vad Bengt har blivit gammal. Kanske är är han bara utbränd eller nåt, jag hoppas det. Han ligger några år före mig på vägen mot kistan, men det är tillräckligt få för att vara oroande. Det kan ju hända att man tar sig ikapp och förbi om man inte passar sig. Men han brukar ju vara uppiggande att läsa. Jag tycker det var en lysande tillsättning att göra Stina Oscarsson till chef för Radioteatern. Det finns hopp för den fria tanken. Och det finns fortfarande brinnande själar. Det är sånt som gör att man orkar ta sig vidare.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar