Jag var i lördags inbjuden att vikariera som löpare i Tjejmilen. Dvs ersätta Katerina Janouch i ett lag som kallades författarkvartetten. Jorå, det skulle väl gå bra, trodde jag då, för några veckor sen, när frågan ställdes av Mari Jungstedt en gotländsk sommarnatt. Jag var väl smickrad till förvirring eller nåt, inte vet jag. Så deckardrottning hon är antog hon att mitt yttre var någon slags ledtråd som pekade mot atletisk prestation. Icke. Jag är bara född utan fettgener. Har en vilopaus som en stressad kanin. Men är inte lika snabb.
Diverse kulturpersonligheter samlades i presstältet vid tolvtiden för att i gåsmarsch bege sig till en liten lucka i startfållan strax bakom Isabella Andersson och dom. Alldeles bakom oss ett vitt plastband som motade bort de snabbaste av övriga 30 000 deltagare. Evy Palm minglade förbi till allmänt jubel i vår elitlucka. Jag fick en stark känsla av att jag borde ha tränat lite och inte bara ägnat mig åt att göra en riktigt bra låtlista att springa till. Det var då jag siktade Adelsson Liljeroth alldeles bredvid mig.
-Hennes tempo måste jag kunna hålla... tänkte jag och slöt upp snett bakom. Hon är ett huvud kortare och kanske 20 år äldre än jag så inte hade jag hybris i alla fall.
Då fick jag syn på titeln på första låten på Lenas låtlista där vi stod och stampade i väntan på att Martin Stenmark skulle fyra av startskottet. Jag hann tänka kulturskymning, speakern hann göra reklam för Ladies night och pang så var vi iväg. I ren chock spättade jag ivrigt iväg de första tusen på fyra och en halv minut. Då sprang Lena förbi och jag försökte fokusera på att hon har nedsatt hörsel. Sen hade jag inte en chans att hänga med. Tusentals löpare dundrade förbi mig och i mål hade Lena Lena slagit mig med 8 minuter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar