Det var ett jävla tjat om den där eken. Absolut, jag håller med om det. Och så gick det som det bara kunde gå. De tog de ner den. Trots att en arborist på TV4 utalat sig och sagt att en sån ek har samma betydelse för en arborist, som en seriemördare har för en kriminolog. Que? JO, så sa han faktiskt.
Men tjänstemannabeslut var fattat. Ek ner alltså. För den prestigeladdade spårvagnens skull, fast de sa att det var för att det kunde vara farligt för folk om den stod kvar. Det är möjligt. Frid över ekens minne.
Men då skulle jag vilja tipsa om skogarna här i kring stan. Har ni sett dem? Där finns jättemånga träd. Farligt många faktiskt. Och en del av dem är ruttna också. Jag vet det, för jag har varit där. Jag och min son satt på en mossig stubbe ute vid Hellasgården och snackade lite om livet i söndags. Plötsligt hörs ett väldigt brak som får till och med trattkantarellerna att galoppera i vild panik. Ett gammal rutten fura faller. Rätt framför ögonen på oss. Grenarna sopar ner min mössa över nästippen. Jag kan tömma barr ur fickorna sen. Sonen blir träffad på armen. Hastigt samlade vi ihop matsäcken och gick i rask takt ner till bilen och satte oss i säkerhet i den.
Båda barnen övertygade om att de nu lärt sig en viktig läxa och aldrig mer bör sätta sin fot i skogen. Så nära döden kändes det, som att vi hade varit. Och då var det ändå inte storm eller så. En vanlig dag i skogen bara. Och inte är det folktomt där ute, tro inte det. Horder av joggare, hundägare och svampplockare, som helt aningslöst beger sig ut i klorofyllen. Som luras in i skogen av till synes trygga grusade stigar. Men träden står tätt längs kanterna. Och de faller utan förvarning. Som seriemördare.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar