Träd faller

Det var ett jävla tjat om den där eken. Absolut, jag håller med om det. Och så gick det som det bara kunde gå. De tog de ner den. Trots att en arborist på TV4 utalat sig och sagt att en sån ek har samma betydelse för en arborist, som en seriemördare har för en kriminolog. Que? JO, så sa han faktiskt.
Men tjänstemannabeslut var fattat. Ek ner alltså. För den prestigeladdade spårvagnens skull, fast de sa att det var för att det kunde vara farligt för folk om den stod kvar. Det är möjligt. Frid över ekens minne.
Men då skulle jag vilja tipsa om skogarna här i kring stan. Har ni sett dem? Där finns jättemånga träd. Farligt många faktiskt. Och en del av dem är ruttna också. Jag vet det, för jag har varit där. Jag och min son satt på en mossig stubbe ute vid Hellasgården och snackade lite om livet i söndags. Plötsligt hörs ett väldigt brak som får till och med trattkantarellerna att galoppera i vild panik. Ett gammal rutten fura faller. Rätt framför ögonen på oss. Grenarna sopar ner min mössa över nästippen. Jag kan tömma barr ur fickorna sen. Sonen blir träffad på armen. Hastigt samlade vi ihop matsäcken och gick i rask takt ner till bilen och satte oss i säkerhet i den.
Båda barnen övertygade om att de nu lärt sig en viktig läxa och aldrig mer bör sätta sin fot i skogen. Så nära döden kändes det, som att vi hade varit. Och då var det ändå inte storm eller så. En vanlig dag i skogen bara. Och inte är det folktomt där ute, tro inte det. Horder av joggare, hundägare och svampplockare, som helt aningslöst beger sig ut i klorofyllen. Som luras in i skogen av till synes trygga grusade stigar. Men träden står tätt längs kanterna. Och de faller utan förvarning. Som seriemördare.

Smart att vara dum?

Denna vecka har det snurrat en hel del klipp med Kurt Olsson. På förekommen anledning.
Jag ska ärligt säga att jag inte förstod att uppskatta honom under hans storhetstid på 80-talet. Men nu ser jag den. Han gör parodi på Marcus Birro ju! Innan Marcus Birro fanns. Jo han fanns kanske på nåt dagis eller så, men inte som den förvisso varmhjärtade, men samtidigt omoderne, självupptagne och småkorkade medietönt som vi nu älskar att håna.
Nej, jag vill inte smäda en nyss avliden. Men är inte likheten slående? Till och med dialekten är samma.
Hur kunde den charmerande satiren föregå verkligheten? Snacka om att vara före sin tid.
Eller är det Kurt Olsson som har format den bild Marcus vill ge av sig själv? När Marcus som barn drev omkring i Göteborgstrakten var Kurtan en folkhjälte. Marcus förstod, så gör man för att bli älskad av massorna. Folket älskar en som de uppfattar som lite dummare än de själva. Jfr Carola, Lill-babs, Johan Elmander, Maria Montasami etc, etc, forever etc.

SCUM-manifestet

En mulen tisdag i november. Ett febrigt barn. Kombinationen är inte så dum. Det blir te och kakor och pyssel. Mamma måste blogga lite bara.

Samma år som jag föddes skrev Valerie Solanas en text som heter SCUM-manifestet. FÖrkortningen står för Society for cutting up men. Den spelas just nu som teaterföreställning på Turteatern i Kärrtorp.
Texten är en rasande, aggressiv och väldigt underhållande uppgörelse med patriarkatet. Skriven av en som sett det från dess fulaste, hänsynslösaste och grymmaste sida. Solanas var bl a forskare, prostituerad och sköt så småningom Andy Warhol. Läs Sara Stridsbergs Drömfackulteten = Asbra.
Nu har den här teaterproduktionen retat upp en massa svenska män. Nu räcker det, säger de. Nu har feministerna gått för långt. De är komiska på något sätt. Och tragiska. Lite skämtsamma mordhot och motdemonstrationer har hittills presterats. Och paralleller har dragits mellan Solanas Hitler och Breivik.

Igår gjordes i alla fall en solidaritets-läsning av SCUM-manifestet, av en väldig massa kvinnor runt om i landet. För att visa att vi står på Turteaterns sida. Det vill säga på det rättfärdigas sida. Kärlekens sida. Den som vänder sig mot den aggressiva och våldsamma tonen i manifestets titel, bör börja med att läsa hela manifestet. Gärna med Stridsbergs intelligenta förord. Därefter fundera på de aggressiva och våldsamma sidorna av patriarkatet. Sen kan vi snacka.

För egen del hade jag begränsat med utrymme på den stand up-klubb där jag hade ett gig i går kväll. Men jag tog några minuter och använde dem väl. Jag drog fullkomligt ner den stämning som rådde. Den som anses vara den korrekta på en stand up-klubb. Den obekymrat och högljutt skrattande. Ofta åt föraktfulla, gamla och osmarta skämt. Jag läste inledningen till manifestet och en liten bit till.

Det var stort att tänka på att samma text lästes på så många håll i landet samtidigt.
Läs SCUM-mainfestet. Och gå på Turteaterns föreställning. Det tänker jag göra.

invigning

Fan. Nu gick hela vecka igen. Utan blogg. Det är bikramyogans fel. Den tröttar ut mig men gör mig mjuk och stark.

Nu har jag laddat med läsk, chips och cava på min nya arbetslokal. Gäster är en make, mina två barn och mina två föräldrar. Det kommer bli hippt som bara den. Återkommer när denna vipklubb har fått sitt. Kanske är det läge att ha en riktig invigningsfest då. Med massa folk som jag jobbar med.

För närvarande är det mestadels Stockholms Kulturförvaltning som har kopplat på mig för att hotta upp ett långsiktigt utbildningsprojekt. Finansierat med EU-pengar minsann. Trodde allt hade gått till Grekland men tydligen inte.

Nu kkommer gästerna.

Trevlig helg

Spaning

Nu börjar snart Spanarna i P1. Jag lyssnar alltid på det när jag kan, helst om Jonas Hallberg är med. Han är torr och distanserad. Vi har en särskild relation han och jag. NÅn gång på det tidiga 80-talet när jag gick på högstadiet sände han ett TV-program från Vinterträdgården på Grand som jag tror hette Måndagsbörsen. En gång fick jag och min kompis friplåtar till showen. Vi var väldigt ohippa, på gränsen till töntiga, hade definitivt aldrig varit ute på krogen själva, men vi åkte in till Grand och gick på TV-sänd show. Vi kom för sent för att få bra platser och kunde inte ens sitta bredvid varandra. Jag fick sitta på en liten fällstol invid en pelare, liksom bakom en omotiverad hängmatta som förstörde sikten. Värsta vinsten skulle det visa sig. I hängmattan skulle Jonas Hallberg ligga under vinjettens svepning över vinterträdgården och göra sin första prata. Tänk nu att Jonas Hallberg var (tro det eller ej) hur cool och creddig som helst. DÅ. Tänk att på den tiden såg ALLA på samma TV-program.

Där kommer han banande genom det uppklädda folkhavet med stora kliv och kastar sin långa kropp ner i hängmattan. Där lutar han sitt stora huvud bakåt så att det hamnar bara decimeter ifrån mitt. Jag känner hur han luktar. Han luktar varm och berömd. Tätt efter kommer kameran och där har vi en lampa rätt i fejan, Jonas och jag. Svetten rinner under min stickade blåa tröja som jag fattar inte alls är TV-mässig egentligen. Mina öron bultar blodrött och jag vet att de sticker ut genom mitt tunna ljusa hår. Men det är för sent att ändra på det nu. Jonas i närbild välkomnar TV-tittarna och i rutan sitter mitt osminkade ansikte, nästan som kind mot kind med hans.
Varenda unge i Källängens skola hade sett oss. AggeBagge Hartand, en halvtönt i 8d OCH JONAS HALLBERG!! Man kan inte fatta det nu. Jävlar vad jag steg i graderna.

Där har ni min och Jonas relation. Sånt går aldrig över. Nu börjar spanarna.

Och vad var min spaning egentligen? Jo. Det är alltid två män och en kvinna. Därav av får alltid kvinnan tala i mitten. En man för och en man efter. En slags audiell dubbelmacka. Varför är det så? Kan ni inte variera det lite? Kan det inte komma två kvinnor ibland? Eller hittar ni inga andra? Jag ställer upp när ni vill.

Bandit

Börjar dagen med att blogga, så roligt, så rätt, så otippat.
Men, nämligen. Igår var jag gäst hos Betnér i hans talk show på Bandit och lyssnarna fick höra av sig. Och jag är väl en lättsmickrad jävel, men någon som hette @measta skrev in att hon tyckte min blogg var bra, "fler inlägg bara". Härmed hörsammat, this is for you Measta.
Man behöver bara lite feedback, lite glada tillrop, lite recensenter. Sen är man på banan igen. Även en tjurskallig, självgod och snarstucken typ som jag, behöver uppmuntran.

Vi talade delvis om kändisskap.
- Av mina absoluta favoritkomiker är du den minst kända, sa M.
- Ja, men jag lever i alla fall, sa jag tyvärr inte. Men så borde jag ha svarat eftersom M är en kräsmagad humorkonsument och till hans absoluta favoritkomiker räknas väl Lenny Bruce och Bill Hicks. Och så jag då. Förmodligen finns det kanske ett fåtal till, men just nu är de som bortblåsta, jag minns bara oss tre.

En annan lyssnare hörde av sig och undrade vad jag hade gjort som inte han eller hon hade gjort för att få hänga med Betnér i Banditstudion. Och frågan är ju naturligtvis relevant, om man utgår från den rådande principen att de som är värda att lyssna på i ett offentligt samtal är sådana som allmänheten redan vet vilka de är. Enligt den logiska (och mänskligt föraktfulla) förklaringsmodellen "är man bra blir man känd, de som inte är kända kan alltså inte vara bra".
Det är en välgödd myt att mänskligheten vill ha nyheter. Nej säger jag, oftast inte. Den vill ha bekräftelse på det den redan vet. Nytt är lika med obekant är lika med svårt för hjärnan att sortera in där det hör hemma. Ge mig en säsong till av det där halvgamla som jag satt och retade mig på för att det kändes så mossigt redan i fjol. Fast med nya ansikten. Jag menar så klart inte nya, jag menar andra ansikten, som jag har sett någon annanstans i något annat gammalt sammanhang.

Fast det känns mer livgivande att tänka tvärtom tycker jag. Att vara övertygad om att bortanför för bruset finns det massor av märkvärdiga människor som är sjukt roliga, spännande, smarta och bra på det de gör. Att helt enkelt inte hålla till godo med att det bästa mänskligheten har att erbjuda är de vi känner till. Det vore ju bara för sorgligt, om det vore så.