Jag har en son som är 5 år och mycket blyg. Han tycker inte om att göra fel och är rädd för hundar och gubbar som skäller. Lekkamrater är han skeptiskt till, trots att det ofta är andra små barn som vill leka med honom. Man kan åka bil en hel dag med honom och han vet hela tiden vilken hastighet som gäller enligt trafikskyltarna. Om man kör för fort säger han till.
Men om någon i familjen säger till honom av någon anledning, om han har gjort något fel, typ raserat sin systers legotorn eller så, svarar han bara; Det var inte jag, det var Adolf.
Adolf finns bara i fantasin, men han är fin. Allt dåligt som händer i familjen skyller vi numera på Adolf. Ingen behöver ta på sig skulden. Alltid är det Adolfs fel
Det har blivit diskussioner på dagis, de andra barnen hävdar att Adolf inte finns. Detta gör min son förkrossad. Adolf är min bästa vän, säger han. Efter många diskussioner är det numera accepterat att säga att Adolf är en låtsaskompis. Bara vi ibland firar Adolfs födelsedag. Det gör vi genom att baka kladdkaka och äta framför TVn en vanlig måndag. Adolf fyller år lite oftare än andra.
Nu efter julhelgerna har det plötsligt bevisats att Adolf ändå finns i verkligheten. Beviset för detta är att Adolf också har en låtsaskompis. En egen. Och det skulle inte Adolf ha kunnat hitta på om inte Adolf fanns. Eller hur, mamma?
Adolfs låtsaskompis heter Rudolf, döpt efter tomte-renen.
Allt detta prat om Adolf och Rudolf. Min son är slående lång och blond, en riktigt arisk typ. Undrar när jag kommer börja hyssja honom på bussen? Och om det visar sig att Rudolf också har en låtsaskompis skulle jag inte bli förvånad om han kanske heter Hermann eller Heinrich.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar