Det fria skolvalet

Hela familjen var igår inbjudna till informationsmöte på Sofia skola inför höstens skolstart. Det handlar om barn födda -06 som till hösten ska börja i förskoleklass. Sofia Skola är en stor, kommunal skola på Södermalm i Stockholm med elever från 6-årsverksamhet ända upp till årskurs 9. Sedan gammalt har skolan dåligt rykte, särskilt på högstadiet. Problem med droger och småkriminalitet är inget man vill tala högt om den dag då de SMÅ barnen ska värvas. Utanför var MARSCHALLER tända i vintermörkret och i klassrummen bjöds 5-åringarna på SEMLOR och FESTIS. Elever ur åk 8 skulle vara barnvakter medan föräldrarna skulle få information i aulan. Inbjudningskortet med BALLONGER hade suttit på kylskåpet i flera veckor. Det gick inte att missa vilken TREVLIG skola det här var.

Uppe i aulan var det POWERPOINT och vittnen ur föräldrastyrkan som la ut texten om att allt är FANTAASTISKT. Vi gör till exempel UTFLYKTER och har en egen KOCK! I en dryg timme lanserades Sofia skolas förträfflighet. Man sa ingenting om problemen i åk 4, där eleverna slutar i så hög takt att man nu slår ihop två klasser till en för att så få elever vill gå kvar. Man kallade personalen allmänt för pedagoger, istället för att tala om hur många som är lärare och hur många som är fritidspedagoger. Hur många eller hur stora förskoleklasserna väntas bli kan ingen svara på. Eller det här med att man inte har tillräckligt med toaletter för antalet barn och att barnen mår så dåligt av att använda dem att de kissar på väggarna. Man lämnade inte ens tid till allmän frågestund inför öppet auditorium. Inte kunde väl någon förälder tänkas ha en fråga som var intressant för alla. Eller tänk om det skulle krypa fram någon fråga med ett uns av kritiskt tänkande i sig. Frågor fick man ta i mindre grupper på den guidade turen genom de FRÄSCHA lokalerna. Man skulle kunna tro att konceptet var importerat från Nordkorea. Kritik? Nejnej, det finns ingen. Rektorn brukar själv sjunga ett eget solo i kyrkan på skolavslutningen. TREVLIGT VA??

En "pedagog" stod i ett klassrum och sa på ett ungefär "det finns ingenting som talar för att små grupper är bättre än större. Det kan hända att enstaka händelser får orimligt stora proportioner i små grupper" Vi som redan haft ett barn i Sofia skola i några år vet att de inte är blyga för att proppa klasserna fulla med ungar. Vi vet att också att man inte får några svar alls när man tar upp frågor om genusarbete och hur man konkret jobbar för att följa skollagen vad gäller jämställdhet. Svepande svar om likabehandling.

Det ska sägas att barnet som nu går i tvåan tycker mycket om sin skola, sin lärare och sina kamrater. Vi vet att vi har haft en enorm tur som fått just den läraren vi har, som gör ett enormt arbete med 26 elever i klassen, varav vissa med särskilda behov. Och det finns massor av bra folk i personalstyrkan på Sofia skola, såväl bland fritidspedagoger som lärare. Men skolledningen kör en obehaglig stil. Och att vi skulle ha ett VAL, det är så mycket bullshit som det kan bli. Vi tillhör upptagningsområdet och ska vara TACKSAMMA för att vi får lämna våra barns skolpeng till bakelser och enhetliga luvtröjor.

Adolf och Rudolf

Jag har en son som är 5 år och mycket blyg. Han tycker inte om att göra fel och är rädd för hundar och gubbar som skäller. Lekkamrater är han skeptiskt till, trots att det ofta är andra små barn som vill leka med honom. Man kan åka bil en hel dag med honom och han vet hela tiden vilken hastighet som gäller enligt trafikskyltarna. Om man kör för fort säger han till.
Men om någon i familjen säger till honom av någon anledning, om han har gjort något fel, typ raserat sin systers legotorn eller så, svarar han bara; Det var inte jag, det var Adolf.

Adolf finns bara i fantasin, men han är fin. Allt dåligt som händer i familjen skyller vi numera på Adolf. Ingen behöver ta på sig skulden. Alltid är det Adolfs fel

Det har blivit diskussioner på dagis, de andra barnen hävdar att Adolf inte finns. Detta gör min son förkrossad. Adolf är min bästa vän, säger han. Efter många diskussioner är det numera accepterat att säga att Adolf är en låtsaskompis. Bara vi ibland firar Adolfs födelsedag. Det gör vi genom att baka kladdkaka och äta framför TVn en vanlig måndag. Adolf fyller år lite oftare än andra.

Nu efter julhelgerna har det plötsligt bevisats att Adolf ändå finns i verkligheten. Beviset för detta är att Adolf också har en låtsaskompis. En egen. Och det skulle inte Adolf ha kunnat hitta på om inte Adolf fanns. Eller hur, mamma?
Adolfs låtsaskompis heter Rudolf, döpt efter tomte-renen.

Allt detta prat om Adolf och Rudolf. Min son är slående lång och blond, en riktigt arisk typ. Undrar när jag kommer börja hyssja honom på bussen? Och om det visar sig att Rudolf också har en låtsaskompis skulle jag inte bli förvånad om han kanske heter Hermann eller Heinrich.